Till Riksförbundet
Gå till distrikt
Bakgrundsbild

1958 bestämde sig….

Murarmästare Hagelin

Irstagården byggdes i slutet av 1950-talet. Behovet av en egen bygdegård var stort, då man behövde en lokal att samlas i för olika aktiviteter. Redan 1946 skänkte familjen Engström i Ullvi tomtmark på 6 675 kvadratmeter, vilken avstyckades från Storgården i Kyrkbyn.

År 1957 togs beslut i Irsta kommun om en femårig utdebitering av 6 000 kr per år som stöd till en bygdegård. Ritningar diskuterades och ändrades, men 1951 lämnade man in dem för att erhålla byggnadslov och lån. Tillståndet lät vänta på sig och många resor gjordes till Stockholm för att påverka beslutsfattarna.

April 1958

Bygget startar

Först den 28 april 1956 blev det ”grönt ljus” med byggnadstillståndet, ett byggnadskreditiv på 156 000kr hade beviljats. Byggnadskostnaderna beräknades till 240 000kr från början, mellanskillnaden skulle utgöra eget kapital och eget arbete.

En åttamannakommitté utsågs som skulle besöka alla Irstabor för att få dem att teckna andelar och åta sig att utföra frivilligt arbete. På så sätt fick man in 4 580 kr i kontanter, vilket innebar att man lyckats sälja 458 andelar à 10 kr per styck.

En byggnadskommitté hade utsetts tidigare, med murarmästare Axel Hagelin från Geddeholm som ordförande. Nu skulle det bli bygga av. ”Timmer höggs i skogarna och kördes till såg på den egna tomten. Fester anordnades, syföreningarna sydde och hade auktioner i varan och behållningen gick till Irstagården står det i Gösta Engströms efterlämnade anteckningar. Bönderna utförde körningar med hästar och traktorer, andra deltog med frivilligt arbete.

Betonghålsten till grunden levererades från Firma Betongvalv, som var inrymd i gamla Panko dansbana, (den firman övertogs något senare av konkurrent i branschen, Jäders Cementvaror, som hade samma sorts tillverkning i Hälla, I Hälla-gropen på samma plats finns idag en modern gocartbana av högsta klass). Jag som skriver detta kunde inte avhålla mig från denna parentes.

Invigningen

Nåväl, efter många vedermödor stod Irstagården färdig. En Program och festkommitté hade valts och den bestod av Ayah Gustavson, Elsa Sweits, Harry Ljungberg samt Sonja och Gösta Engström.
Matfrågan diskuterades och man beslöt att det inte fick kosta mer än 7.50 per kuvert exklusive dryck. Teckningslistor för deltagande lades ut i affärerna.
Den 10 maj 1958 var det stor invigning med inbjudna gäster, bland andra landshövdingen Ragnar Casparsson.

Slutkostnaderna för bygdegården blev 265 500 kr plus skänkt material och frivilligt arbete.

Ekonomiska bekymmer

Som framgår av gamla handlingar blev det svårt med ekonomin från första stund. På första årsmötet 1959 avsade sig Axel Hagelin ordförandeskapet i föreningen. I hans ställe valdes Gösta Engström från Lista ”Men tro inte att bekymren är över för det”, Skriver Gösta Engström i sina anteckningar. ”1965 nödgades vi begära att Kungsåra kommun skulle överta hela bygdegården. Detta blev också beslutat av Kungsåra kommunfullmäktige den 20 december 1965” Likvidationen av Irstagården blev klar 1969.

Västerås tar över

Sedan vet vi hur det gick, Kungsåra kommun inkorporerades 1967 med Västerås kommun, som därmed övertog bygdegården med skulder och tillgångar. Så här i efterhand kan man kanske konstatera att bygdegården blev väldigt dyr att driva i kommunens regi.
Trots allt så fick vi en bra och ändamålsenlig gård att träffas i. Kommunen som då hade resurser, inredde en ungdomsgård i källarplanet; här fanns mycket utrymme. Här fanns kontor för fritidsledare, bastu och duschar samt en bar.

Branden


Åren gick och under hösten 1990 hände det otäcka. Lördagen den 8 september kunde man läsa i VLT under stora rubriker: ”Irstagården brann i natt. Populär hembygdsgård förstörd.”
Det blev en chock för oss Irstabor. Pojkars ovarsamhet med eld på vinden hade orsakat branden, visade undersökningarna.

Lördagen den 10 november kunde man läsa i VLT: ” Eldhärjad bygdegård rivs? Resterna av Irsta bygdegård, som eldhärjades den 7 september, kommer troligen att jämnas med marken. Fastighetsnämnden i Västerås har begärt hos kommunstyrelsen att få riva återstoden av byggnaden. Att återställa bygdegården i ursprungligt skick skulle kosta cirka 2 miljoner kronor.”

Kostnaderna skulle kunna täckas av försäkringsbolaget, men trots detta föreslår fastighetsnämnden att gården skall rivas. Tord Göransson vid fastighetsnämnden säger enligt VLT:

”Inom kommunen har det pratats länge om att avyttra en del fastigheter. När det gällerIrsta bygdegård är det osäkert om vi behållit den även om den inte brunnit ned. Vid en rivning skulle kommunen kunna få in ungefär 1,5 miljoner i försäkringspengar, dessutom skulle man frigöra den stora tomten för framtida byggnation. Försäkringspengarna är inte öronmärkta utan går oavkortat till kommunens drätselkontor. När det gäller lokalfrågan i Irsta finns det lokaler både hos kyrkan och i skolan, som kan hyras av intresserade”.

Motståndet organiseras

Nu började Irstaborna, att reagera på allvar. Den som först bemötte Tord Göranssons uttalanden var Tore Lundberg, ordförande i PRO Kungsåra. I en insändare i VLT den 16 november under rubriken ” Riv inte i Irsta”, skriver Tore att det inte är så lätt att finna andra lokaler, PRO har sina möten och aktiviteter på dagtid. Som avslutning på insändaren skriver Tore Lundberg:” Tord Göransson, Du är välkommen ut på vårt nästa möte, om det finns någon lokal att vara i förstås, så skall Du i alla fall få våra åsikter och synpunkter klargjorda”.

Detta resulterade i att Tord Göransson ringde upp Tore Lundgren och föreslog ett sammanträffande.
I en insändare i VLT den 26 november1990 protesterade sju föreningar, med Irsta- Kärrbo Hembygdsförening i spetsen, mot kommunens planer på rivning av gården och kräver att kommunstyrelsen skulle bordlägga ärendet vid sitt sammanträde den 6 december. Så skedde också.
Det blev en träff, men nu var det kommunens ekonomichef Sven Erik Wernelind som kom. Förutom Tore Lundberg deltog från Hembygdsföreningen Bror Engström, Sven Jäder, Stig Holmberg och Sivert Ström. Stig Holmberg som var tuffast i gänget, föreslog att vi skulle ta över gården och själva rusta upp den om vi fick ut försäkringspengarna. På så sätt skulle vi frigöra kommunen från en bygdegård.
Wernelind tyckte att förslaget var tänkvärt. Eftersom bygdegården kunde drivas vidare och kommunen skulle kunna spara de 300 000 kr om året som det kostade att driva gården.


Vid ett styrelsemöte i hembygdsföreningen beslöts att en skrivelse skulle sändas till fastighetsnämnden . I skrivelsen föreslogs att Irstagården skulle överlämnas i befintligt skick tillsammans med försäkringspengarna. Vidare beslöts att ”Öppet hus”, dvs. ett stormöte i Irstagården (värre brandskadad var den inte). En kommitté tillsattes för insamling av namnunderskrifter. Under appellen ” Rädda Irstagården” gick man från dörr till dörr. Resultatet blev 1600 namnunderskrifter från privatpersoner och ännu fler föreningsmedlemmar. Protestmötet i Irstagården hölls den 18 februari 1991. Stora salen var fylld till sista plats. Politiker från olika partier hade inbjudits. Protestlistorna med alla namnunderskrifter överlämnades. Många reste sig för att säga sin mening för att rädda gården. Från kommunens sida förklarade kommunalrådet Anders Gerdin att man inte hade råd att hålla alla bygdegårdar under armarna. Inte heller var det någon kommunal skyldighet att hålla lokaler för privata fester och andra tillställningar. Ordförande vid mötet var Olle Persson, välkänd Irstabo. Avslutningsvis förklarade Anders Gerdin att kommunen var beredd att förhandla vidare.

 

 Bygdegårdsföreningen

Man beslöt att bilda en bygdegårdsförening, och utsåg en interimsstyrelse med Stig Holmberg som ordförande. Föreningen bildades den 4 april 1991 och förhandlingar upptogs med kommunens fastighetskontor. Ett preliminärt av tal undertecknades i maj.
Kommunstyrelsens formella godkännande kom i augusti, och det innebar: Kommunen upplåter fastigheten mot fri tomträtt fram till år 2001.
Föreningen får ersättningen från brandförsäkringen, med avdrag för de kostnader som kommunen haft för sanering av gården omedelbart efter branden.

Reparationen

Återinvigningen

Söndagen den 23 november 1991 återinvigdes Irstagården efter en omfattande reparation och renovering. Alla som på något sätt bidragit till gårdens upprustning – antingen med egen arbetsinsats eller med gåvor och sponsring – hade inbjudits att vara med på invigningsfesten. Politiker från olika partier samt tjänstemän från fastighetsförvaltningen var också inbjudna . Omkring 150 personer deltog i festen.

Kvällens gäst var Börje Anterot som med vitsar och satir underhöll gästerna. Genom att klippa ett blågult band förklarade han Irstagården invigd. Blommor och andra gåvor överlämnades från flera håll. I vackra tal lovordades bygdegårdsföreningen för det fantastiska arbete som på frivillighetens väg hade återskapat en så fin bygdegård. Mer om detta finns som sagt i föreningens ”Blå bok”

Verksamheten

Nu började uthyrningen ta fart. Under det första året var lokalerna uthyrda vid 90 tillfällen, dvs. var fjärde dag. Den före detta vaktmästarbostaden hyrdes ut till en privatperson.
Lokalerna i källarvåningen stod dock tomma. Men under våren fick föreningen en förfrågan från ett föräldrakooperativ, som ville starta dagisverksamhet där. Det skulle kräva en omfattande ombyggnad av lokalerna, men föreningen skulle på sikt ändå få tillbaka investeringen genom hyresintäkter. Man slöt därför ett avtal med kooperativet på tre år, och infordrade anbud på markarbeten och byggnadsarbeten. Dagisverksamheten startade på avtalad tid, den 1 oktober 1992.

Framtiden

Framtiden ser faktiskt ljus ut för Irsta Bygdegård, vilket kan vara trösterikt att konstatera i dessa tider när den dåliga samhällsekonomin skapar bekymmer för många ideella verksamheter, inte bara för bygdegårdar.

Sven Jäder